Vildapel

ME:Kroniskt trötthetssyndrom. BESKRIVNING Ocd det har jag haft i en så där 20 år nu enligt min egen teori. Jag har inte fått någon diagnos än, eftersom svenska läkare i allmänhet inte tror att den sjukdomen finns. Jag har gått till läkare efter läkare och tagit prover, men alla har varit bra. Visat rätt värden. Så jag kan inte vara sjuk resonerar man. Det måste alltså vara psykiskt enbart, säger de. ”Det sitter i huvet" sa den senaste läkaren irriterat. I nästa andetag sa han att det är normalt att vara förkyld tio gånger per år. Ja, kanske, om förkylningen går över varje gång. Men i mitt fall har den nu hållit på i över ett år. Han gav mig antidepprissiva fastän jag inte känt mig ett dugg deprimerad. Bara lite nedstämd för att jag inte orkar göra det jag vill. Och frusterad. Kanske kan tabletterna hjälpa mig mot det i allafall. ” Jag väntar nu på en kallelse till ME kliniken....Det har blivit både sämre och bättre efter att jag fött mina två barn. De föddes med 19 månaders mellanrum. Antingen blir ME bättre eller sämre efter en fölossning. Jag upplevde att jag mådde bättre i sjukdomen efter första flickan. Men nu efter den andra, klarar inte kropen riktigt återhämta sig. Den stora traktorn hörs lite oftare nu. Men inte lika högt. För det gav en enorm energikick att få barn också. Det har också gett mig nåt att leva för.

Så traktorn har jag med mig överallt, även på resor. Jag måste ta hänsyn till den hela tiden, och planera dagarna utefter hur jag mår just idag eller just denna timme. För det varierar otroligt mycket. Ibland måste jag vara helt sängliggande, men de tär mer sällan nu efter förändringarna jag gjort.ibland känner jag mig bara lite snuvig och fungerar nästan helt normalt. Fast inte någon längre stund förstås, bara en timme eller två. Men trots detta har jag mer psykisk energi än förut. Och jag vill så otroligt myket. Jag startar det ena projektet efter det andra, för jag vill! Jag har mer livslust än förut. Psykologen på mödravårdscentralen gav mig enormt. Ja, jag gick hos henne en period för att jag har haft det jobbigt i min uppväxt och när man är gravid är det stor risk att drabbas av deppression då. högre. MEn det gjorde jag inte. Hon förklarade för mig att det är helt normalt att reagera som jag gjort i det förflutna, och att jag äger en enorm inre styrka som många inte har. Det var skönt att höra. Jag som känt mig så svag och mindre värd än andra. Hos henne ramlade alla pusselbitar på plats. Jag ÄR inte konstig, utan har bara levt under konstiga förhållanden. Jag ska vara stolt över mig själv för att jag överlevt så mycket utan att blivit drogberoende eller tagit livet av mig. Så jag har börjat bli det nu. Stolt alltså.

Nä, jag har inte tecknen på yttre framgång, som en sprillans bil, en fin titel eller rikedom. Men kan man inte ha inre rikedom? Inre framgång? Det känns så.

när vi går här på gatan till hotellet, tänker jag: Det är det här jag lever för. Dessa stunder, dessa avkopplande små trippar jag gör emellanåt. Antingen med en kompis, Alexej eller som nu, med mamma. Det är alltid roligt att resa med mamma. Lite mer spännande, för man känner siginte lika trygg som med Alexej. Sist mamma och jag var iväg åkte vi till Egypten 10 dagar. Wow, vilken resa. Det kändes som jag hörde hemma i Egypten. Mentaliteten, liksom, de är mer känslosamma där. Men jag vet inte hur det skulle vara att verkligen leva i ett sådant land. Jag vet bara att jag trivs bättre utomlannd många gånger, och får bättre kontakt med människorna där. Men jag ser ju inte alla sidor av dem på en semester. Jag kan tyvärr integöra precis vad jag vill på dessa resor och utflykter. Jag har en traktor med mig. Med en traktor tar man sig inte fram överallt. En traktor vid namn ME.

MITT FÖRRA INLÄGG VAR MENAT SOM EN TILLBAKABLICK PÅ HUR JAG MÅDDE FÖR ETT ANTAL ÅR SEN. (10 ÅR SEN)

Det är det här jag lever för nu! Förutom Gud och familjen alltså. Att resa. Att vara nånannstans där man inte brukar vara, se annat folk man annars inte ser, sova ut i en skön hotellsäng och bara koppla av. Med gott sällskap. Jag är med mamma i Göteborg ett dygn, och vi ska gå på bio och sova på hotell en natt. Bara för att. Vi blir bjudna på detta av en god själ. Annars skulle vi inte ha råd. Jag är ju mammaledig med lägsta föräldrapenningen som går att ha, och familjen måste klara sig på Alexejs lön. Inte för att den är så dålig, men han har studieskulder och vi måste hushålla med pengarna. Mamma är inte rik hon heller. Tvärtom. Hon har fibromyalgi på heltid och lönebidrag på halvtid hur nu det går ihop. Nu njuter vi av nåt så lyxigt som att sova på fyrstjärning hotell en natt. Och nu får vi prata. Mamma behöver verkligen prata, hon har mig som sitt psykologiska stöd kan man säga. Hon behöver bearbeta allt som hänt i hennes barndom om och om igen. Så det blir terapi. Terapi har jag ägnat mig åt i åratal. Många vänner har haft problem med sig själva och mina egna föräldrar har alltid behövt hjälp. Jag har fått utbildning av Livets hårda skola. Mamma säger att jag borde jobba med att ge människor råd och hjälp. Min kusin Marta tycker också att jag borde bli coach. Och jag vill gärna själv jobba med det. Men utbildning kostar. Det får bli en senare fråga.

Jag är rädd. Jag är 24 år och ligger helt utslagen på soffan i min lilla pensionärslägenhet på den lilla orten i Härjedalen. Jag kan inte röra mig. Vad är det som händer? Kroppen känns som gelè och jag fryser invärtes.Jag känner inte igen det. Viist har jag alltid mått mer eller mindre dåligt, och varit enormt trött, men inte så här. Det känns som de tär stop- Nånting har nått botten. Jag kommer inte ta mig upp känns det som. Därför blir jag rädd. Jag har nyss gråtit djupt, och haft stark ångest över den förlorade kärleken, mitt livs kärlek, killen som flyttat. Men nu slutar gråten, och denna känsla av avgrundsdjup infinner sig. Jag har varit stark för länge. Jag ber despert till Gud om hjälp. (som de flesta gör i krissituationer världen över, förutom i Sverige kanske?) När jag stiger upp vet jag att jag måste göra ett val. Jag måste VÄLJA livet.